Intervju med Karl Henrik Edlund

Några ord om din bakgrund?
Jag är finlandssvensk, eller finsk. Det beror på var jag är. Är jag utomlands är jag finsk och är jag i Finland är jag finlandssvensk. Hur som helst är min mamma finskspråkig, väldigt finländsk och min pappa är från Åland. Jag är uppväxt i Porvoo i Finland.
 Jag har studerat fotografi i Lofoten Folkehøgskole och en semester vid Yrkeshögskolan Novia i Finland. Nu bor jag på ön och studerar vid Nordens Fotoskola.

Varför började du fotografera?
Länge fotograferade jag enbart när jag reste och mina kamrater. Det blev enkla raka foton som fungerade som min dagbok eller familjealbum. Först när jag tog en intensivkurs i zonsystem och mörkrumsarbete insåg jag det kraftfulla, hantverksmässiga och abstrakta i fotografi som uttrycksmedel. Jag jobbar fortfarande lika intuitivt och dokumentärt som förr men med den skillnaden att jag idag lika ofta fotograferar för att glömma som för att komma ihåg.

Vad vill du säga/skildra med ditt projekt?
Längtan är på kartan. Den finns i nord. Jag fascineras av hur människorna i Nordkalotten speglas av vädret och landskapet. Jag söker efter några grundläggande känslor som för mig kan vara motstridiga men spelar ofta ihop. Ensamheten är ofta mörk men också vacker. Den kan vara ovillkorlig och lätt som en fjäder. Friheten är irrationell. De kommenterar varandra, driver och upphäver. Det är som att stå på en slak lina med darriga ben eller som att blunda när man simmar – man hör bättre.

Hur ska du använda stipendiepengarna?
Nästa sommar kommer jag att fotografera i Murmansk och resa runt i Kolahalvön. Men jag kommer även att fortsätta fotografera de familjer och personer som jag redan blivit bekant med i Finnmark och Lappland. Fortfarande på svartvit negativ film  men formatet kommer nu kanske att bli större.
Och sedan blir det aktuellt med utställning!

Se bildspel